Vättern runt del 3

Efter Jönköping började man känna att man cyklat några timmar, det var fortfarande trevligt men man såg nu hur långt det var man skulle. Snacket mellan oss blev mindre och mindre och alla gick in i sitt eget race.
Under en uppförsbacke var det en person som försökte köraom mig på insidan! Jag låg nästan längst ut på högra sidan och det var cyklister och bilar på andra sidan mig men om skulle han. Han lyckades dessutom köra på mig och vi höll båda på att tappa balansen där, jag var mäkta irriterad och skrev j**a idiot till honom, hade vi ramlat hade jag sprungit dit och gett honom en käftsmäll så han får känna att han gjort fel så han tänkte sig för nästa gång, han satte ju faktiskt mitt liv på spel där, kunde mycket väl vinglat till och ramlat framför en av bilarna....Normalt sett ska det mycket till för att jag ska bli så förbannad men detta kändes helt befogat.

Ett par mil senare började jag få ont i vänstra knät och drog ner farten lite, smärtan blev intensivare och jag började trampa med med höger än vänster ben. När jag kom till kontrollen i Hjo skulle jag gå ner för en trappa för att äta den goda lasagnen som det bjöds på där och mitt ben bara vek sig och jag ramlade. Som tur var fick jag tag i ett räcke men det märktes ju att något inte var riktigt bra. Jag gick till sjukvårdstältet där de masserade mig och gav mig liniment. Först var jag rädd att de skulle försöka få mig att bryta p.g.a jag satte knät på spel men de var av inställningen att det är nu vi ska göra vårt jobb och se till att du kan fortsätta en kontroll till. Jag fick ju frågan om jag stretchat ordentligt vid varje depåstopp...stretchat ehh ska man inte göra det efter träningen....=)

Jag lyckades fortsätta till nästa kontroll som var vid 21 mil i Karlsborg till nästa sjukvårdstält. På denna tiden hade båda knäna börjat strula och jag havde väldigt ont men nu var det "bara" 9 mil kvar. Efter att ha stretchat, fått massage , liniment och en stödstrumpa kunde jag fortsätta ännu en kontroll. Stannade och stretchade där med och sa till mina vänner at tlämna mig jag bara sinkade de. När jag skulle sätta mig på cykeln igen och trycka fast skorna i pedalerna gick de tinte längre, jag hade så ont att jag inte kunde lägga något tryck alls neråt. På något sätt lyckades jag komma fast men jag var osäker på om jag skulle lyckas igen och ville inte ta risken att stanna igen. Alltså var jag tvungen att cykla de sista 7 milen helt utan stopp, dessutom kunde jag inte trampa neråt alls nu och då är det svårt att cykla, som tur var kunde jag fortfarande dra uppåt så framåt rörde jag mig, dock inte så snabbt.

JAg var så jäkla förbannad på mina knän och smärtan men jag skulle ta mig i mål, 7 mil är ju ingenting jämfört med sträckan jag hade tillryggalagt redan. Sista biten var dessutom den mest kuperade, det var den ena uppförsbacken efter den andra, på något lustigt sätt lyckades jag fortfarande cykla om folk i uppförsbackarna helt utan att kunna trampa neråt på pedalerna. Man märkte ju verkligen att de flesta var riktigt slitna nu. Jag had elite vatten i en flaska kvar och hittade en energikicks gel i fickan som jag tog. Var hungrig och törstig men jag vågade som sagt inte stanna. De sista milen satt det folk och hejade och klappade och det räckte för att man skulle få den lilla energi som krävdes, hela vägen in i mål.
Det var en fantastisk känsla att rulla in över mållinjen längs vägen som var knatad av flera 1000 åskådare som applåderade, inte bara för mig då, veta att man lyckats klara av världens största cykellopp trots alla problem, smärtor och motivationsbrister, men jag fixade det, fick en medalj som bevisade det t.o.m!

Loppet delade jag in i 3 sinnesstämningar, de första 10 milen var allt kul, det här kan jag göra varje år o.s.v.
Nästa 10 mil började man bli rätt så less, ont, tråkigt.
De sista 10 milen, Varför gör jag det här, varför varför, hata cyklar, ska sälja cykeln direkt efteråt...

Jag mötte mina kompisar vid mållinjen och vi gick och tog en öl och firade segern, ingen var speciellt intresserad av att prata cykling eller att prata överhuvudtaget faktiskt, men att bara sitta ner och inte behöva trampa var en belöning så det räckte!